© Copyright Tony Holm. Bilder och text får inte användas utan tillstånd från fotografen!

www.tonyholm.se

Filmen "Gäddan Sid" (Sid The Pike) deltog i "16th International Underwater Film Festival" i Belgrad, Serbien.

"Gäddan Sid" är visad på Nordamerikas största kortfilmsfestival: CFC Worldwide Short Film Festival.

Filmen är gjord med stöd från Svenska Filminstitutet, Konstnärsnämnden och Film i Halland.

Regi, foto och klippning: Tony Holm

Längd: 10 minuter

Ljudmixning: CloudberrySound, Henry Ohlin

Cinemablographer skrev följande om Gäddan Sid:

..."The film, directed by Tony Holm, boasts some incredible underwater cinematography that follows one pike (named Sid) in his daily life in his lake. Sid the Pike looks like an observational documentary, but thanks to some expert cutting, shot/reverse shot, and point-of-view camerawork, the film transforms into an engaging narrative of the water’s food chain. Some scenes of Sid on the hunt might be too much for the wee ones; however, Sid’s post-catch happy-dance always keeps the mood lively. (I wonder if Sid sings "Les poissons" as he enjoys the catch of the day?)"

Tack så mycket för dessa rader Patrick Mullen!

I slutet av 90-talet spelade jag in en film om abborrar i en sjö där det fanns abborre, ål, mört och gädda. Jag höll mig till en liten vik med ett vackert bestånd av gul näckros. Tanken var att lära ”känna” fiskarna som höll till där och vänja dem vid min närvaro.

Efter några veckor upptäckte jag att samma gädda brukade ligga bland näckrosens undervattensblad, oftast ungefär mitt i viken. I regel fanns det en gädda till av samma storlek, c:a en halv meter. Jag kände igen mönstret på den ena av dem. Gäddorna låg visserligen för det mesta mer eller mindre täckta av näckrosblad och gjorde inget annat än att följa mig med blicken.

Abborrarna var ännu svårare. De stack iväg strax innan jag kom inom ”skotthåll” med min kamera. Efter några tiotals dyk började jag bli lite bekymrad över bristen på ”action”. För att pigga upp den slöe gäddan beslutade jag mig för att mata den och se om det hjälpte! Både abborre och mört satte den glupskt i sig. Efter några dagar hände det att gäddan visade sig redan innan jag kom i vattnet. När jag tittade ut över båtrelingen stod gäddan ofta drygt en meter från ytan och var uppenbarligen medveten om att det kunde vankas ännu en fri lunch. Hade jag ingen fisk, så simmade gäddan snart ner till näckrosbladen och blev lika slö som vanligt. Så vitt jag vet är det mycket svårt eller kanske omöjligt att skilja på könen när det gäller gäddor av en viss storlek, så jag fick aldrig veta om det var en hane eller hona. Jag kunde bara konstatera att den här gäddan hade ett helt annat temperament än den gädda som jag jobbade med under inspelningen av filmen ”Gädda!” i början av 90-talet. Skojaren Sid i serien ”Ernie” är ju både arbetsskygg och pigg på en gratis lunch, så gäddan fick heta Sid, oberoende av kön.

I mitten av den sommaren var Sid i stort sett helt obekymrad av mitt filmande. Jag kunde t.o.m. tända mina två 150 W filmlampor och ta närbilder på honom!

Sommaren blev ovanligt varm det året. Så varm att de lite större fiskarna sökte sig mot djupare vatten. Djupet är i sig inget problem, men redan på tre meter förändras bottnen helt. Bilder från det djupet går inte att växelklippa med grundare tagningar. Näckrosens vackra undervattensblad tunnas ut och bottnen består bara av gamla grenar och ett enormt lager boklöv och gyttja. Boklöven finns också på grundare vatten, så det gäller att avväga sig väl och inte komma i närheten av bottnen med simfötterna. Ett par oförsiktiga drag och sikten är förstörd den dagen. Nästan alla tagningar i abborrprojektet är tagna på mindre djup än tre meter. När de flesta fiskar försvann mot djupet blev det många dyk utan bilder.

Regnrekord

Andra sommaren slogs regnrekordet från sommaren 1967. Jag kommer väl ihåg hur blöt den var, men så var det också den regnigaste sommaren på 100 år. Nu blev det ännu värre! Man kan tycka att regn inte skulle ha någon betydelse när man undervattensfilmar, men allt vatten för med sig gulbruna färgämnen från skogsmarken och sikten blir mycket sämre. Första sommaren var det blågrönt vatten och en sikt på drygt 10 meter. Nu hade vi gulbrunt vatten och tre meter sikt.

Lyckligtvis dök Sid upp igen. Vi kände igen varandra och det såg nästan ut som om han fjäskade för mig där han svävade på samma djup som jag! Sid kom uppenbarligen ihåg de fria luncherna från förra sommaren, men nu skulle han inte få något. Jag ville ha ett naturligt beteende från honom och jag ville filma när han jagade på riktigt. Det blev många dyk utan resultat, men också en del riktigt bra bilder på Sid och några andra fiskar.

Vid ett tillfälle fick jag syn på en decimeterlång gädda som stod med darrande fenor en bit ovanför bottnens braxengräsmatta. Jag kunde inte se vad gäddan fixerade med så stort intresse, men drog igång kameran i alla fall. Tog en lång tagning. Gäddan stod kvar i samma position, så jag slutade filma. I samma ögonblick såg jag med andra ögat hur den sköt fart och virvlade upp ett litet rökmoln av slam. Jag fick igång kameran direkt och kunde i sökaren se hur gäddan kom ut ur molnet - med en annan gädda på tvären i munnen! Sekvensen finns med i min film ”Tusenbröder en film om abborren” och återkommer i filmen om Sid.

Glupska kannibaler

Gäddor är ofta kannibaler, men äter också andra fiskar och dessutom grodor, ormar och sjöfåglar. Första tiden efter kläckningen äter de djurplankton och fiskyngel. En förutsättning är att bytet kan sväljas i ett stycke. Gäddkäften är gjord för att gripa och hålla fast. Den kan inte, som t.ex. pirayan stycka ett byte. När bytet är fångat måste det oftast vändas rätt. Gäddor kan vicka lite på huvudet i sidled. Genom att släppa greppet och vicka åt rätt håll, flyttar gäddan bit för bit sitt offer, för att svälja huvudet först. En stor abborre med sin kraftiga ryggfena och vassa fenstrålar går knappast att svälja med stjärten först, men Sid svalde ibland småfiskar lite hur som helst. När Barbro och jag gjorde en undervattensfilm vid Madeira matade dykgajderna stora havsabborrar och de kom riktigt nära. En av dykarna gjorde misstaget att stryka en havsabborre framåt över ryggen. Vid ryggfenan blev det tvärstopp och hål i handsken! När vår lilla abborre känner sig hotad reser den ryggfenan och de vassa fenstrålarna pekar rakt upp. Inte ens en gäddkäft kan vara okänslig för abborrens nålvassa fenstrålar. Så gäddor lär sig antagligen snabbt vilken väg bytet skall sväljas, även om Sid glömde sig ibland.

När gäddor jagar använder de först och främst synen, men också sidolinjeorganet. Gäddor som rör sig är lätta att upptäcka för andra gäddor, dels genom att rörelser syns, dels genom att sidolinjen uppfattar tryckvågor från rörelser. Sidolinjeorganet fungerar även om sikten är noll. Vid inspelningen av vår första film om gäddor såg jag en liten gädda ligga och trycka helt orörlig på bottnen. En fyra gånger så stor gädda kom simmandes rakt emot den lilla utan att se den. När den lilla gäddan förskräckt rusade iväg gjorde den stora bokstavligen en rivstart och båda försvann i avståndsdiset. Hur det gick för den lilla gäddan fick jag aldrig veta, men jag lärde mig att känna igen spåren från gäddor. På det ställe där de båda gäddorna rivstartade fanns ett litet och ett stort slammoln av samma långsträckta form som fiskarna. En dykare som simmar för fort eller som rör sig ryckigt skrämmer gäddorna och får se mer ”gäddspår” än gäddor!

Gäddan kan känna igen sina egna släktingar och lär undvika dem som byte. Jag har sett två jämnstora gäddor ligga jämsides på bottnen eller stå en bit upp i vattnet bara några decimeter från varandra, ofta vända åt varsitt håll. Eftersom de har varit jämnstora har ingen av dem kunnat äta upp den andre. Kanske har de dessutom varit släkt och därmed kunnat känna sig ännu tryggare tillsammans.

Gäddans sätt att vara driver fram en viss fördelning av individerna i en sjö beroende på storlek och släktskap och var andra fiskar håller till. Det har betydelse för hela sjöns ekosystem vilket i sin tur påverkar sikt och vattenkvalité. Om gäddorna i en sjö äter mycket mört och småabborrar, blir vattnet faktiskt klarare.

Sikten blir sämre på grund av mer växtplankton i vattnet. Växtplankton är visserligen så små att de flesta arter knappt går att se utan mikroskop, men de suger åt sig ljuset och sprider det – ju mer desto fler de är. Djurplankton är större och många arter av dem lever på växtplankton. Djurplankton blir uppätna av fiskyngel och en del vuxna fiskar, så när gäddorna äter fiskar som äter djurplankton, blir det mindre växtplankton i vattnet och därmed klarare vatten!

Texten i styckena över och under denna anmärkning har blivit rättad. Docent Anders Nilsson vid Lunds Universitet har tipsat. Vi tackar för det!

Bottenlevande växter som braxengräs, notblomster och näckrosor kan inte växa så djupt i en grumlig sjö som i en klarare. Ljuset räcker inte till för den livsviktiga fotosyntesen. Gäddfisket har under en följd av år blivit sämre i sjön. Kanske är det därför som sikten har blivit sämre, men den är också beroende på vattnets surhet. Sedan de smutsigaste utsläppen av svaveldioxid och kväveoxider har minskat i Europa har också vattnet blivit mindre surt. Det bidrar till ett mera gulbrunt vatten och sämre sikt.

I tropikerna har Barbro och jag ofta sett hur olika fiskarter utnyttjar varandra för att hitta mat. Om t.ex. en fisk rotar i bottnen är det ofta flera andra som passar på att försöka fånga smådjur som flyr. I början av filminspelningen såg jag abborrar följa en ål på samma sätt. Tyvärr har ålbeståndet i sjön minskat ännu mer än gäddorna under de mer än fyrtio år jag har dykt i sjön.

Gäddor kan antingen ligga helt stilla på bottnen eller sakta smyga sig framåt för att till slut med en blixtsnabb rusning komma över ett byte. Rusningen brukar komma när det tilltänkta bytet har upptäckt faran och flyr. I abborrfilmen finns en lång sekvens där en abborre försöker klara sig från Sid genom att spela död. Sid försöker få abborren att rusa iväg genom att ”finta” med huvudrörelser i sidled. Det verkade som om ett orörligt byte blockerade Sids huggreflexer. Sid t.o.m. ”blåser” ut små puffar mot abborren, som vajar fram och tillbaka, men eftersom den inte drog iväg klarade den sig. Sid tröttnade och vände plötsligt, simmade några meter och lade sig på bottnen som vanligt.

Sid simmade på mig!

När jag matade Sid, metade jag fisken under dykningen och fick då tillfälle att studera abborrarnas beteende. När en av dem hugger masken på kroken och fastnar, försöker abborren simma iväg och göra sig fri. Det utlöser ett drev där andra abborrar simmar efter, uppenbarligen utan att förstå den krokade abborrens situation. Ibland hängde en bit av masken ut ur mungipan och då hände det ofta att någon nappade på den! Det finns inga varningssignaler mellan abborrar i den här situationen, men om en abborre har hittat något ätbart upptäcker de andra det och hänger på.

När huggreflexen utlöses uppstår det ibland oväntade saker. Vid ett tillfälle när Sid stod med huvudet mot bottnen, passerade en mört rakt under honom. Sid satte iväg i en blixtrande attack med vidöppet gap. Han fick mörten men hann inte stänga munnen innan huvudet försvann ner i boklöven! Det tog ett tag innan han fick ut alla löv från mun och gälar. Vid ett annat tillfälle när Sid rusade på en abborre, gjorde han det rakt mot mig så jag fick en ordentlig smäll mot axeln. Kameran rullade och tagningen finns med i slutet av Tusenbröder tillsammans med en sekvens där Sid vänder den stora abborren för att till sist svälja den.

Om en gädda blir förföljd, försöker den hålla avståndet antingen den blir förföljd av en annan gädda eller en dykare. Innan jag hade lärt mig att komma nära utan att skrämma gäddorna, hände det flera gånger att gäddan simmade in mot grundare vatten. Ofta slutade det med att den gjorde en kort rusning rakt mot land. Bottensedimentet virvlade upp och gäddan försvann i ett moln för att sekunden efter rusa ur det mer eller mindre rakt mot mig och sedan försvinna i zick zack.

Mörtar och mindre abborrar håller ofta ihop i flock eller stim. Genom att simma tillsammans med andra, minskar risken för att en speciell individ blir tagen. Varje fisk tjänar alltså på att hålla ihop med andra. Emellanåt ser man en liten samling mörtar eller abborrar stå med huvudet nedåt. Nya fiskar simmar fram till gruppen, slutar röra fenorna och intar samma position. Det ser ut som om de sover. Ögonen är visserligen öppna – ytterst få fiskar kan blunda, men deras sätt att slappna av tolkar jag som att de sover. Jag fick ett par bilder på fenomenet till slut, men det är mycket svårt att komma tillräckligt nära en sovande grupp. I regel är det någon av den som spritter till och simmar iväg och då dröjer det inte länge förrän de andra följer efter. Att de står nära varandra har samma funktion som att simma tillsammans. Om en gädda anfaller kan den bara ta en fisk och alla andra klarar sig.

Inspelningen av ”Tusenbröder en film om abborren” tog tre hela somrar. Dessutom gjorde jag ett dyk den fjärde sommaren och Sid var fortfarande där! Inte nog med det, han tog en stor abborre och jag fick bra bilder på det!

Under första sommaren blev min dyktid över 60 timmar. Hela filmmaterialet inklusive landbilder är på c:a 8,5 timme. Nu är både filmen "Tusenbröder en film om abborren" och "Sid Esox lucius" färdigklippta i full HD (1920 x 1080) från detta stora material. Esox lucius är det latinska artnamnet på "vår" gädda. Den finns bl.a. i Nordamerika och Ryssland också.

© Copyright Tony Holm. Bilder och text får inte användas utan tillstånd från fotografen!

www.tonyholm.se