© Copyright Tony Holm. Bilder och text får inte användas utan tillstånd från fotografen!

www.tonyholm.se

Filmen "Fisken och räkan" är gjord med stöd från Svenska Filminstitutet, filmkonsulent Cecilia Lidin och Konstnärsnämnden. Filmen finns på vår YouTube kanal.

Längd: 8,5 minuter, 1080p HD

Regi, foto och klippning: Tony Holm

Producent: Barbro Johansson

Ljuddesign: CloudBerry Post

Ljudläggning: Erik Bjerknes

Slutmix: Henrik Ohlin

En film av Tony Holm och Barbro Johansson

Barbro Johansson och Tony Holm inför ett dyk vid Filippinerna.

Fisken och räkan – en fabel i filmformat

Denna fabel bygger på ett livslångt förhållande som finns i verkligheten. En eller två räkor bor ihop med ett par fiskar i en håla som räkorna gräver. Räkorna är nästan blinda och klarar sig inte länge på egen hand. Fiskarna är odugliga på att gräva, men har mycket bra syn. De håller utkik vid hålans öppning och varnar räkorna om något farligt dyker upp. Då tar alla skydd i hålan tills faran är över. Genom att jobba tillsammans och hjälpa varandra, kan de små fiskarna och räkorna leva 5 till 6 år – en lång tid för fiskar och räkor som är knappt 10 cm långa. Fiskarna tillhör familjen smörbultar (Gobider) och kallas räkgobider.

Gul räkgobid (Cryptocentrus cinctus) med sina kompanjoner, två pistolräkor.

Det finns c:a 600 arter av räkorna. De kallas pistolräkor eftersom de kan åstadkomma ett mycket högt ljud med hjälp av sin största klo. Ljudet är så högt (över 200 decibel!) att det kan döda andra smådjur och antagligen skrämma iväg rovdjur. Det blir inte bara ett mycket högt ljud när den stora klon smäller ihop. Temperaturen stiger till c:a 4700 °C – tillräckligt högt för att skapa en liten ljusblixt. Allt är över på mindre än en tusendels sekund men visst är det en imponerande effekt.

Räkan har utvecklat en ”huva” som täcker ögonen och skyddar dem från chockvågen från klon. Nackdelen med det är att räkan knappt kan se, men genom samarbetet med fiskarna uppnår båda arterna stora fördelar.

Om filmarbetet

Idén till en film om det fantastiska samarbetet mellan dessa udda arter fick jag vid dykningar vid Kata på Phuket, Thailand. Det var under slutet av nittiotalet och då filmade jag med en DV-kamera i det gamla standardformatet (720x576 pixler). Det blev många timmars dykning med den c:a 30 kg tunga utrustningen. Kameran och höljet vägde visserligen ”bara” 7 kg, men de två halogen filmlamporna vägde 10 kg vardera!

Tony med den gamla, tunga DV-utrustningen.

Fiskarna som vaktade gången var mycket alerta och reagerade direkt om jag var lite oförsiktig med kamerarörelserna. Då fick jag vänta 15 – 20 minuter innan de kom fram igen. All video från den tiden finns fortfarande i mitt arkiv, men DV-formatets tekniska kvalité är inte särskilt bra och optiken var ganska usel.

Tack vare ett målinriktat arbetsstipendium från Konstnärsnämnden och ett utvecklingsstöd från filmkonsulenten Cecilia Lidin vid Svenska Filminstitutet (SFI) kunde Barbro och jag resa till Filippinerna i januari 2013 och påbörja inspelningen.

Vi ville göra en kortfilm om detta win – win samarbete och jag hade köpt en HD-kamera som skulle passa riktigt bra för att filma de små djuren.

Den nya HD-kameran är betydligt mindre och lättare. Dessutom är kvalitén mycket bättre!

Fiskarna är i regel mindre än en decimeter och räkorna är oftast ännu mindre. Så små aktörer är svåra att filma med skärpan på rätt avstånd.

Första problemet var att få syn på rätt art på ett lämpligt ställe för filmning. Det gällde att hitta en tillräckligt stor sandbotten för att inte skada korallerna i omgivningen. När vi hade hittat en bra plats med fiskar och räkor i lämplig storlek, simmade jag fram och riggade upp kameran på handtagen och en teleskopstav, som tillsammans utgör ett stativ. Det var nästan omöjligt att få kameran på plats, utan att fisken slog larm och alla pep ner i gången. Då blev det i regel 15 till 20 minuters väntan, innan de små aktörerna dök upp igen. Lyckligtvis visste jag precis var de skulle komma. När första fisken visade sig i gångens öppning, flyttade den ryckvis längre och längre ut tills den hade full koll runt hela horisonten. Fisken har ju två äkta ”fish-eye” på huvudet! När fisken eller ibland fiskparet väl var på plats, dröjde det inte länge förrän grävarbetet var i full gång.

Räkgobid (Cryptocentrus cinctus) som håller utkik vid hålans öppning.

Min HD-kamera har en tre meter lång kabel mellan kameraenheten och den kombinerade inspelnings- och styrenheten. Kameran är en Panasonic AG-HCK10G och inspelningsenheten en AG-HMR10. Det är en stor fördel att de är separerade när man jobbar med skygga aktörer. Med lite tur väljer fisken en perfekt position och det är bara att ställa in skärpan, men oftast är det nödvändigt att justera kamerans läge och då gäller det att vara försiktig. Med små, små rörelser i taget accepterar den lille ”väktaren” situationen och stannar kvar. En överilad rörelse och det blir en ny lång väntan.

När fisken övertygat sig om att kusten är klar, har räkorna redan tagit kontakt med sina antenner mot fiskens kropp och känner att det är lugnt. Då börjar deras idoga arbete med att skyffla ut sand och med att förstärka mynningen till den långsträckta hålan. Så länge räkorna är inom räckhåll håller de kontakt med en av antennerna. Ser fisken något misstänkt, svänger den med stjärten och räkorna sätter sig i säkerhet. Uppfattar fisken faran som akut, svänger den runt på ett par hundradels sekunder (en till två filmrutor vid 25 bilder i sekunden) och tar skydd. Trots att kameran och den ganska starka filmlampan kan verka skrämmande, så bryr sig fisken inte, så länge utrustningen står stilla.

Fisken reagerar direkt om man rör kameran lite oförsiktigt.

Det är en stor fördel med digital inspelning eftersom elektroniken är helt tyst. När är vi spelade in filmen ”I tropiska vatten” vid Maldiverna (1980), dök vi bland hajar för att filma. Så fort den mycket högljuda kameran startade, ryckte hajarna till och drog sig tillbaka! Då använde vi en Beaulieu R16 med giljotinslutare, dvs en kombinerad slutare och spegel som for upp och ner för att ömsom leda bilden till sökaren och ömsom till filmen. Den lät nästan som en gammal symaskin!

Det största problemet vi hade vid Filippinerna var att vi inte hittade den gula räkgobiden. Det var den arten som vi hade tänkt oss i ”huvudrollen”. Däremot fick vi riktigt täta närbider och andra bra tagningar på en randig art och dennes gula räkkompanjoner. Vi fick också ett stort och fint material på en fisk som saknar svenskt namn. ”Jawfish” heter den på engelska. Den lever ensam i sin håla som den gräver med munnen. Vi har aldrig sett så många samlade som där på ett ställe!

En "jawfish" (saknar svenskt namn) tittar ut ur sin håla.

Vid en dykning kom världens giftigaste havsorm - en bandad havskrait (Laticauda colubrina) - simmande rakt mot min kamera. Det var den största jag sett! Uppskattade den till två meter, men så långa skall de inte kunna bli. Det blev i alla fall ett par riktigt bra tagningar till filmen.

Bandad havskrait på jakt efter småfisk.

Efter nästan sex veckor i Filippinerna kunde vi konstatera att materialet inte skulle räcka till filmen så det fick bli en ny resa. Den här gången till Phuket, Thailand. Vid det gamla välbekanta revet vid Kata träffade vi på två par av grävande räkor, som hade varsin vaktande gobid. De var riktigt samarbetsvilliga – även mot kameran. Både fiskarna och räkorna var lite tråkiga i färgerna, men en av räkorna hade valt en ”vacker” blåvit plastförpackning och placerat den vid mynningen. Kanske räkorna kan se färger? Båda hålorna var på behagligt simavstånd från stranden och den nya utrustningen är betydligt lättare än den gamla videobandspelaren så det blev ovanligt enkla dyk.

Tyvärr såg vi varken den gula räkgobiden eller några rovfiskar som kunde spela ”bad guys”. Under flera resor på nittiotalet och under en resa 2003 såg vi gott om drakfiskar (Pterois volitans), men nu var det bara enstaka exemplar kvar och de vände för det mesta stjärten mot kameran. För övrigt har revet blivit mycket sämre genom åren och det gäller många andra områden också över stora delar av världen.

Efter många dagars filmande vid de två hålorna beslutade vi oss för att simma riktigt långt ut på revet, och där hittade vi äntligen ”the Yellow watchman” (Cryptocentrus cinctus) varav en var stor (c:a 10 cm). Den hade dessutom en rödaktig räka som ”medarbetare”. När vi filmade var den räkan riktigt klantig nästan hela tiden. Den verkade ha svårt för att bestämma sig var korallstycken och skal skulle placeras. Det blev en lång sekvens där räkan verkade försöka få skalet att hänga kvar utan stöd. Det gick så där!

Under ett av de sista dyken blev det äntligen en kort sekvens på en drakfisk, men det var inte på långa vägar tillräckligt för att få till en bra film. Vi behövde någon mer ”bad guy” som hot mot fisken och räkan. Ett av de bästa ställen man kan tänka sig för att hitta fula fiskar och andra hemska havsmonster är Lembeh-sundet i Indonesien.

Drakfisk.

I september 2014 landade vi på Sam Ratulangi International Airport för vidare transport till NAD-Lembeh Resort. Vi dök vid Lembeh några dagar under 2008 så vi visste redan att här finns mängder av skräckinjagande monster, åtminstone om man inte är större än våra räkor och fiskar. Vid ett nattdyk letade min guide Stewen upp den värste av dem alla – havsborstmasken Eunice aphroditois. Den ligger oftast nedgrävd i en gång så att bara tentaklerna vid munnen och de två fruktansvärda käkarna syns. När en fisk rör vid tentaklerna slår käkarna igen med sådan fart och kraft att fisken ibland delas i två bitar. Stewen påstod att masken kan slita av ett finger. Det låter inte otroligt – ett fullvuxet exemplar av masken kan bli nära tre meter långt!

Det blev en riktigt lyckad sekvens till filmen, som inte är någon naturdokumentär. Därför kunde vi klippa ihop en sekvens där fisken kikar ut från sin trygga håla och ser när masken ta sina offer. I verkligheten är risken inte så stor för räkgobider. Både fiskar och räkor drar sig tillbaka i skymningen och tittar inte fram förrän dagen gryr. Masken är bara aktiv på natten. Filmen är en fabel och den ruggiga masken höjer onekligen dramaturgin!

Hemmarevet vid NAD är inte särskilt bra, men för mig blev det en höjdare. Äntligen hittade vi en ”Yellow watchman” som agerade perfekt och som dessutom ”bodde” hos två flitiga räkor. Det blev ett par tagningar där den ena räkan knappt hade hunnit börja backa förrän den andra var på väg ut. Så hade vi äntligen fått till alla tagningar för att göra vår fabel färdig. En fabel som visar hur bra ett samarbete fungerar om båda parterna är beredda på att bidra fullt ut efter bästa förmåga.

Tony Holm

Här finns bilder från NAD, Lembeh

© Copyright Tony Holm. Bilder och text får inte användas utan tillstånd från fotografen!

www.tonyholm.se